Den ser inte mycket ut för världen, klockmalvan. För två år sedan fick jag den av min man och den blommade hela sommaren med gula klockor. När hösten kom satte jag in den i garaget tillsammans med de andra övervintrarna. 
När våren kom hade jag ett nyopererat knä och ville hitta ett smidigt sätt att ta hand om pelargoner, citronverbena, klockmalva och dahlior. Eftersom jag har frostvakt i växthuset så tänkte att det blev en bra plats att vakna till på. Även om nätterna blev svala så skulle det bli hyfsat varma dagar när solen låg på. Den svalare temperaturen skulle också dra ner behovet av vatten vilket passade när jag hade svårt att gå.

Nu, en erfarenhet rikare kan jag säga att kombinationen kall vår och övervintrare i växthus var en usel ide´.

Pelargonerna kom aldrig igång ordentligt, citronverbenan dog och dahliorna tog en evighet att få igång. Och så var det då klockmalvan. Den överlevde men såg helt bedrövligt deppig ut.

När jag såg den sakta men säkert tyna bort beslöt jag mig för att ge den en chans till återhämtning inomhus. Bästa platsen i burspråket, vatten, näring och kärlek. Det skulle säkert muntra upp den! Men malvan såg lika glåmig ut vad jag än gjorde och när den dessutom fick ohyra också beslöt jag mig för att ge upp. Den hamnade i garaget i väntan på slutstationen på komposten.

Sommaren förflöt och så en dag i slutet av juli fick jag se klockmalvan i det halvskumma garaget och bar ut den till komposten. När jag var på väg att slänga den såg jag att det kommit nya blad och blomknoppar!

Den hade blivit utsatt för ett alldeles för kallt uppvaknande, blivit angripen av ohyra, stått i ett halvskumt garage och inte fått vatten på hela sommaren och ändå överlevt och bildat knoppar! En sådan fighter kan man inte slänga. Jag vågade inte sätta plantan i för stark sol efter tiden i mörker så den fick göra mig sällskap på min plats nedanför altanen. Morgonsol och sen halvskugga resten av dagen. Jag putsade bort lite döda grenar och skötte den sen som vore det mitt eget barn tills det var dags för en ny vinter i garaget.

Nu har den fått komma in i värmen vid burspråket. Den har blivit lite ansad men ser fortfarande spretig ut eftersom jag inte vågar klippa ner den för mycket. Men nya blad har vuxit ut och den ser ut att trivas. I år ska jag göra mitt yttersta för att den ska trivas och aldrig mer ska jag utsätta den och andra nyvakna övervintrare för köldchocker.

Årets sista marknad

I lördags packade jag in växter i hela bilen. Krukväxter, de sista perennerna och även blommor och en kastanj i en hink från min far. På söndag var det dags för säsongens sista marknad.

Förra året anordnade en kompis och jag en höstmarknad som blev en succé. Tanken var att vi skulle gjort det i år också men av olika orsaker blev det inte så. Marknad blev det ändå men i Hjälmsbodarnas regi. 

Länge kändes det osäkert om det över huvud taget var möjligt att genomföra marknaden. På lördagen skulle det blåsa halv storm och ett tag såg det ut som om blåsten skulle hålla i sig till söndagen också. Men vinden lugnade ner sig och framåt dagen även regnet. 

Arrangörerna hade satt upp jättefina bord med både tak över huvudet och vindskydd. Det blev en helt ok sista försäljningsdag även om det var lättare att sälja krukväxter än perenner. Efter åtta timmar utomhus var det underbart att få sätta sig i bilen, sätta på sätesvärmaren och vrida upp värmen.

När jag kom hem var jag så trött att jag bara ställde allt i garaget. Där fick det stå tills jag inte orkade se det varje gång jag kom hem från jobbet. Perennerna som blev över grävde jag ner i en odlingslåda. Att jordslå perenner är ett smidigt sätt att övervintra dem. När våren kommer lyfter man bara upp dem med kruka och allt. 

I trädgården har höstfärgerna fullkomligt exploderat sista veckan. En sista färgprakt innan november kommer med sin gråhet. 

Kylan kom som en överraskning. Helt plötsligt var det flera minusgrader och för första gången på länge var det värme på elementen när man steg upp.

  

Mina dahlior blommade för fullt men två frostnätter senare hade de förvandlats till hängande bedrövliga varelser. Bara att sätta spaden i jorden och gräva upp dem. På med namnlappar och sen sätta på tork innan de läggs i varsin pappåse. 

När jag fixade med dahliorna i garaget så kom jag på att pelargonerna fortfarande var kvar i växthuset. De gillar inte heller kylan så de klipptes ner och flyttades in till garaget de också. Eftersom höstkylan kom som en överraskning hann jag inte göra i ordning på hyllan de brukar stå på. Så nu tar de upp halva arbetsbänken och dahliorna en stor del av golvutrymmet.

Det är inte bara i garaget det är trångt nu. På den lilla uteplatsen bakom garaget trängs växterna som ska med till höstmarknaden. Härinne är det krukväxter överallt som också ska med till marknaden. Ska bli så skönt när jag förhoppningsvis har sålt allt och kan få lite ordning här hemma. 

Kryddlådorna är inburna till växthuset och nu är det vattningsstopp. Jorden ska torka upp så de klarar vintern bättre. 

Jag gillar hösten och längtar efter att få höströja i trädgården. Tömma krukor med sommarblommor, gödsla odlingslådor, ställa in planteringsborden i växthuset och städa uteplatsen från krukor och annat. Vitlöken sätter jag inte ännu, det får vänta till november i alla fall. Snart kommer den tiden då man sitter inne och planerar nästa års odling medan snön virvlar utanför. Skriver listor och ritar upp rabatter. En härlig tid det också och en behövlig paus från trädgårdsarbetet. 

Älskad av alla

 

En sommar utan jätteverbena är en tråkig sommar. De blålila svävande blommorna som dyker upp lite här och var är älskade både av oss människor som våra pollinatörer. Här självsår de sig friskt och dyker till och med upp i det grova gruset på vår uppfart. Jag försöker styra upp det och plantera uppdrivna plantor med någon typ av plan. Men en bit in på sommaren så ser man nya små jätteverbenor som helt respektlöst struntar i min ritade plan och själva bestämmer var de ska växa.
Har de inte hamnat helt galet brukar jag låta dem vara. Eftersom de självsådda gror senare så är det de som blommar långt in på hösten när de uppdrivna verbenorna börjar se tråkiga ut. Det är oftast de plantorna jag sen hämtar frön från till nästa års odling.

Att  jätteverbenorna är populära märks inte minst när jag är på en växtmarknad och säljer.  Marknaden hinner inte mer än börja förrän jag sålt alla plantor. Kanske beror det på att de kan vara lite kniviga att driva fram. Om man inte kan knepet alltså...
Knepet är: Kyla
Jag tar alltså frön från mina jätteverbenor på hösten. Någon gång under vintern bredsår jag dem i en godislåda som jag sen ställer i växthuset. Där får den stå fram till mitten av februari. Temperaturen skiftar från flera plusgrader till många minusgrader under veckorna som går. Det är ingen fara, fröna klarar det utan problem. När det sen är dags att ta in dem så vattnar jag om det behövs, täcker lådan med plast (med lufthål) och ställer den varmt och ljust. I år dök de första små skotten upp efter 4 dagar! Jag gör så här varje år och jag misslyckas aldrig!

För några år sedan testade jag att övervintra en jätteverbena. Den hade stått i en kruka vid ena uteplatsen hela sommaren.  Jag klippte ner den och ställde krukan svalt i garaget och till våren satte jag om den i ny större kruka. Då hade den redan börjat skjuta nya skott. Den verbenan har nu blivit två efter en delning förra året då jag även satte en ny planta i en kruka. 
De övervintrade verbenorna blir mycket större och kraftigare än de sådda och är kanonfina att ställa vid en uteplats eller vid entrén. 

I växthuset står nu de övervintrade jätteverbenorna och årets nya plantor är under belysning här inne. Snart ska de toppas för andra gången och sen ska även de ut till växthuset. Nu behövs platsen till dahlior som ska drivas fram, luktärterna ska också drivas upp och i garaget står fortfarande en pelargon som ännu inte blivit omplanterad. 
I väntan på detta fortsätter jag att träna mitt knä med den nya knäleden. Nu gäller det att komma igång!